När vi åkte hem från Sahlgrenska fick vi med oss en uppgift: Undvik stötar mot huvudet.
Det har gått bra innan operationen så varför skulle det inte göra det nu?
Men så lätt ska det inte vara.
Imorse släppte jag blicken i 1 minut när jag gick på toaletten. Och eftersom vi har ett fönster ut mot gatan så är jag inte så pigg på att ha dörren öppen när jag är på toaletten. Och vad ska jag göra? Väcka Chrille bara för att jag behöver gå på toaletten.
Jag har inte behövt göra det förut då Benjamin är så duktig på att underhålla sig själv så att han brukar inte ens märka att jag går.

Men idag då... Jag hörde en duns mot golvet och sen började han gallskrika.
När jag kommer ut ligger han på kakel-golvet i hallen och har högst troligt slagit i huvudet.
Mycket riktigt. Jag kunde nästan se när bulan växte.
Jag tar upp telefonen och ringer till avdelningen i Göteborg. Jag tänkte att där borde dom ha bättre svar på vad jag ska göra än vad dom har på 1177.
Pratar lite med kirurgen som tror att det inte borde vara någon fara så länge han inte mår illa eller att det svullnar någon mer stans.
Vad händer sen? Jo, han får 2 st bulor i pannan.
Jag drar slutsatsen att han har stått lutad mot trappen, tappar balansen, slår i pannan i första trappsteget, av den smällen ramlar han bakåt och slår i bakhuvudet i golvet.
Jackpot!
Det svullnar mer så vi åker in till barnakuten.
Jag vet inte om jag kan lita på den virrpannan till "läkare". Men han uteslöt iallafall hjärnskakning men vi ska hålla lite koll på honom.
Plus att den sköterskan som vi pratade med kunde jag inte heller lita på.
Inte nog med att hon var lika virrig som läkaren. Hon satt där och dömde mig för att jag inte hade koll på min sin när han "klättrade" i trappen.
Men FÖRLÅT MIG! Jag ska aldrig mer gå på toaletten när jag är själv. Är det akut så ska jag lämna Benjamin hos grannen först.
Skitkärring!

Nu mår han bra iallafall och sover som en stock.
Det ska jag också göra snart, det har varit en lång dag.