Det var en tid i livet då det kändes som att jag hade allt ...
Jag hade nån att älska och kände mig älskad, hade lägenhet, hund, bil och fast anställning..
Allt var perfekt..
Men på en natt vände det ... Så nu har jag ingen att älska längre, tvungades flytta hem till mina föräldrar igen, hunden får jag inte träffa och bilen är förstörd..
Just nu går mitt liv ut på att jobba, sova och festa..
Kommer det alltid vara så?

När kommer jag få hitta någon som jag verkligen kommer få vara lycklig med?
Jag ser alla i min omgivning som hittar någon att älska, hittar en lägenhet som dom kan flytta till och har allt det där som jag vill ha..
Jag däremot hittar ingenting..

När ska det bli min tur att få vara lycklig?

Folk frågar hela tiden hur jag mår och jag mår alltid bra - utåt..
Har blivit väldigt bra på att dölja hur jag mår nu på sistone, det är en del av mitt liv..
Att alltid må dåligt, att ha en känsla inom sig som gör att man känner sig som en värdelös person varje dag - hela tiden, det är någonting som jag är van vid.
Jag ser alltid pigg och glad ut men är det ens någon som vet hur jag egentligen mår?
Tror inte det ...
Finns ingen som skulle förstå heller.. Allt jag får höra är bara "det löser sig alltid" eller "du ska ju njuta av att du är singel och bor hemma". Men varför ska jag göra det?

Jag hatar att bo hemma, och ja visst det är skönt att vara singel... Men jag vill ändå inte vara det..
Jag orkar inte vara ute varje helg och tro att man kanske ska kunna träffa nån, för det gör jag ju ändå inte..
Kanske träffar en kille som tycker att jag ser bra ut när vi är ute på krogen, men titta på mig imorgon när du är nykter så ska du få se att då ser jag inte lika bra ut sen ...